Nu har det varit människor här, länge, men det har behövts. En sammanställning av de mest tragiska figurer, och det känns som att de är kvar, uppspikade på väggarna och lurandes i taket. Vem har sagt att man inte får vara paranoid? Jag har ingen aning. Känner mig oerhört förutsägbar, och jag är orolig - det är jag verkligen. Någonting dåligt är på gång, som inte gynnar mig alls. Kan inte definiera det, men å andra sidan ser jag ingen nytta i att försöka.

Jag tror att jag är kär i en person som inte finns.

Luften kanske.

I vilket fall, jag projicerar helt osystematiska känslor i takt med musik, och de bara studsar överallt, skjuter rakt ut genom fönstret och träffar folk i sinnen som de inte behöver använda alls. Insomnia. Kan han följa med?

Det finns bara ett träd på fältet jag sov för ett år sedan och jag lovar, det var större än tio man på höjden och bredare än texasmidjemåttet, speciellt när det var mörkt och man såg ljuset ifrån stan, hörde brus ifrån vägen någon kilometer bort.

Jag mår inte bra, mina leder gör ont. Att byta namn, undrar om det hjälper.

Men jag vill bara sova, jag vill bara sova, vara vaken